Jag har varit en studsboll i relationer. Hela jag är drama. Jag ville känna kärleken i varje liten cell, jag ville bli en pöl på golvet när han lämnade lägenheten, jag ville kedjeröka cigg (usch) på min balkong när han hade träffat någon annan. Om kärleken inte åt upp mig så var den inte sann, det var min totala världsbild. När jag var 23 träffade jag en varm famn i en studentbar. Han var allt annat än den drama jag sökte, så under många månader var han bara en vän. Inga fyrverkerier smällde vid första ögonkastet, ingen stråk-orkester gömde sig i buskarna när vi promenerade hem. Men från första sekunden var han så självklar, jag har aldrig behövt undra. Och efter ett hångel i en studentlägenhet växte något fram i alldeles lugn takt. Åren gick. Och nu, om kvällarna, läser jag böcker för vår gemensamma dotter. Ibland läser jag om de 3 små grisarna, ni vet, de som byggde hus som vargen sen blåste ned? Men den tredje grisens hus står stadigt, för vargen kan inte blåsa sönder ett hus som står tungt mot marken. Och när jag läser boken för femte gången samma kväll slår det mig att vi är den tredje grisens hus. Hit når inte vargen längre.Men vår relation är inte alls den jag trodde att jag sökte när jag var 23 - jag har verkligen lärt mig så mycket om trygg kärlek sen dess. Här kommer en liten samling av kärleks-myter som jag fick spräcka hål på under åren som gått.(När jag korr-läser detta en sista gång innan publicering inser jag föresten att jag måste lägga in en kort brasklapp: inget av detta gäller om du är i en otrygg relation där du är i fara eller någonsin känner ett minste uns av rädsla inför din partner. Då hoppas jag att du genast påbörjar en process att lämna. Nummer till Kvinnofridslinjen är 020-50 50 50) Är det rätt så är det lättJag tror att, om det är rätt så är det fritt från drama - alltså inga svåra spel, inga långa nätter med gråt och avtrubbade ghostanden. Men att ha en lång och trygg relation är inte alltid lätt? Det är till och med svårt? Medan åren går så uppstår påfrestande situationer som kastar omkull människor. Livets stundvisa mörker hittar fram till alla förr eller senare. Jag har varit mitt i min egen stormvind under året som gått, mycket har vänts upp och ner hos mig den senaste tiden.Många kvällar har jag varit en riktigt oskön person. Inte för att jag har velat eller för att det har varit rättvist, men jag har bara inte orkat hålla ihop och robin är min trygga plats att falla samman på.Att vara på sin sårbaraste plats och samtidigt våga möta någon i ögonen när man är i konflikt, att sänka rösten fast man bara vill skrika, att andas istället för att kasta ord tillbaka - det är jättesvårt. Att ta diskussioner och samtal som är nödvändiga med jobbiga är också jättesvårt. Och när man står i köket på varsin sida i rummet, med en unge som somnat i soffan bredvid, när man är osams och oense och arg och ledsen över en stor eller liten sak - så är det jättesvårt att sänka sin mur, visa sig sårbar istället för stolt, släppa in och be om att bli insläppt. Att omfamna när man egentligen bara vill bli omfamnad själv. Att be om ursäkt fast man egentligen vill få höra orden först. Det jag vill säga är: Ingen nära relation händer av sig själv. Det är krävande under vissa perioder, och ett evighetslångt arbete med sig själv. Så länge det finns fler fina stunder är fula. <3Passion ska finnas naturligt i en bra relationSka hålla mig kortare här - nej passion och intimitet kommer inte heller alltid hända av sig själv. Tvärtom är det väl en av de första delarna av en relation som ryker, när något i livet är stressat eller skavigt. Glöm allt du läst om "så här många gånger i månaden ska du ha sex för att ha en lycklig relation". Allt är påhitt för det finns inget facit. Jag pratar ofta öppet om sex och intimitet med kompisar och bekanta (jag är tyvärr filterlös) och hör återkommande om hur många härliga lyckliga glada relationer kan gå under lååång tid utan att vara intima eller ha sex. Det är inte något konstigt med det. Det är inte ens konstigt om du får korta funderingar som "VILL jag ens vara intim med den här människan igen?" - för sexuell närhet föder liksom sig själv - om du går utan länge, så försvinner också den spontana lusten lätt. Och som allt annat behöver den delen av relationen också lite omtanke för att kunna komma igång igen. Det finns många sätt att vara nära och älska en person på. <3 Man känner direkt om det är rätt eller inteJag vill slå ett slag för att våga ge någon lite tid.Den där direkta känslan verkar vara en stor utgångspunkt, det var avgörande för mig tidigare och jag märker hur samma mening liksom upprepar sig när jag pratar med mina kompisar som är singlar och dejtar tätt.Det måste vara härligt kittlande när man bara ser sin person och vet direkt, jag tror att det händer ofta. Men ibland tar vi tid. Vi är ingen film, där allt sker i rätt dramaturgiska timing. Och kanske har vi händerna fulla ibland, tittar åt ett annat håll, för att senare inse att personen alldeles intill dig hela tiden var din. Om du är som jag var, som hade en bild av att jag bara skulle veeeeta direkt, att min person skulle komma som en känslostormig käftsmäll och kasta omkull mig: testa vad som händer om du träffar någon som bara ger dig lugn och ro istället. Bara en gång! Prova! Hemma i vardagsrumssoffan vill man inte ha stordåd ändå, där vill man landa tryggt i en famn där din puls går ner. först två sen tre Man är kär i sin partner hela tidenMin kärlek till robin är en vindstilla ocean. Typ helt oändlig och guppande. Men under småbarnsåren visar den sig i ett annat ljus än tidigare - nu är kärleken för oss att stänga dubbeldörrarna in till sovrummet vid 06.30 för att låta den andra sova medan man själv tvingas dansa huvud axlar knä å tå med en 2-åring. Det är att blanda en drink till oss två en tisdag. Det är att säga "kom här älskling så ska jag klia dig på ryggen" när båda landar i soffan efter en lång läggning. Vi skulle inte bli sånna, sa vi. Vi blev sånna och det är det finaste någonsin?Jag är inte alltid kär i robin, det kära-pirriga gömmer sig i vardagen och vi orkar inte alltid leta. Den uppstår ibland under korta stunder, ibland under långa perioder. Vi brukar till och med luta oss in i varandras famn och säga, Är du lite mellan eller jättekär i mig idag? Ibland möter vi blicken då, tystnar kort, båda vet exakt att den andra ska säga "just idag: lite", ibland suckar vi ibland skrattar vi och sen går dagen vidare.Oavsett var på skalan jag är så blir jag alltid varm i bröstet när jag hör honom komma in i trappen.
