Eventuellt har jag gjort ett konstigt köp. Allt skedde på infall. Jo bredvid oss har vi en antikbutik som faktiskt är väldigt poppis, där kommer och går prylarna under loppet av några timmar. Vissa kvällar - typ duggregn, staden ligger tyst, maten är snart klar hemma i köket - så promenerar jag runt vårt kvarter för att få kvällsluft. Då går jag förbi antikbutiken och liksom tjuvtittar in, spanar med händerna ovanför ögonen, lutandes mot fönsterrutan. Häromdagen gick jag förbi och såg två enorma snäck-lampor i fönstret. It's giving medelhavet men ändå tant? Lite prussiluska? Fick en stark känsla att de väntade på mig. Amanda jooohodå någonstans får vi plats! Gå INTE hem utan oss vad du än GÖÖÖÖR. Som ni vet är jag och robin i ett aktivt torp-letar-mode. Just nu är det väldigt hett på den fronten i våra liv. Vi har äntligen hittat ett som har viskat till mig i drömmarna precis som snäcklamporna gjorde: jag väntar på dig!!! (Sidospår men ni får gärna ägna en hoppfull tanke åt att det lilla torpet blir vårt så kanske universum hör oss rent kollektivt). Fördelen med att ha ena foten i ett sommarhus är att man plötsligt ser oändligt med möjligheter i krimskrams och prussilusk-vibes. Vi kommer ju eventuellt rent av BEHÖVA två lampor dit? Så att. Jag älskade dem och till min förvåning gjorde robin det också. Men de köptes dagen innan vi skulle till Funäsdalen - packningen låg överallt på golvet, tvätten hade legat i maskinen för länge, alla barn (och vuxna) i huset surade, jobbet skulle avslutas innan vi kunde pusta ut - det fanns liksom inte tid för att hitta en plats för dessa enorma bjässar just där och då. De får ligga på skrivbordet tills vi kommer hem, tänkte jag. Nu är grejen att jag tror att jag möjligen var i ägglossnings-fas när jag köpte lamporna. Då tycker jag att allt är fint, att allt skriker till mig, varje liten form måste få bli min. Alla idéer jag har är toppen. Efter nästan 10 dagar på resande fot kom jag hem och blev nästan knockad av lamporna när jag kom in till skrivbordet. Vad gör ni där? Vem fan har släpat in er hit? Robin vi får ta upp dem på vinden, sa jag. Skojar du nu, sa han. De har ju inte ens fått andas lägenhetsluft (sa han inte uttryckligen men med egna ord). De ligger kvar på skrivbordet för på torsdag ska vi på resa igen.Kanske är det bara pms-fasen som spökar. Då tycker jag att allt är fult, idéerna är dåliga, allt måste bort. Kanske ler de mot mig igen, när jag kommer hem. Tills dess får ni gärna inspirera mig. Vad i helvete gör jag med dessa? Jag tror inte att jag vill sätta dem i par, det kanske blir lite väl kärring. Men som solo blir den fin och maffig, kanske. En hemma i gbg-lägenheten och en i TORPET (omg tänk om det blir sant!).
