Jag minns inte så mycket. Jo, jag minns solen i lakanen. Den träffade våra fötter när det slog tidig morgon, och våra ansikten när vi borde gått upp för lunch. Min dotter föddes i försommaren. Utanför oss hade livet kommit tillbaka till göteborg. Spårvagnen ut till Saltholmen var full, folk hade glittriga kjolar. Inne hos mig fanns det ingen glittrig kjol och jag satt inte på nån spårvagn - istället grät jag tills luften gick ur mig och så fort jag hämtat andan brast jag ut i gråt igen. Jag grät för allt, men mest för att hon var så bräcklig, min försommarunge. Hon kunde inte ens hålla blicken stadig. Om jag tar i henne går hon sönder. Inom mig föddes något ohanterbart, något så stort att jag inte kunde bära det: kärleken till mitt barn. Vad hade jag gjort mot mig själv? Hur skulle jag någonsin kunna överleva om något hände min unge? Men jag visste ju - något skulle hända henne - hela livet skulle hända. Och vart jag än flydde, vart jag än tog oss två, så skulle tiden hitta oss ändå. Jag skulle bli äldre, hon skulle följa med. Inte ens vi är oändliga och övervinneliga tiden. Och när hon landade i mina armar tog det inte många dagar innan det var allt jag såg i hennes ansikte - vi ska någon gång ta slut, du och jag. Jag kommer bli stoft som kommer vandra i vinden, susa i ditt hår så du kanske känner ett uns av mig. Till slut ska även du bli stoft. Kanske förs vi samman i stormarna, som vi alltid varit menade, och landar i någon liten skärva i en bergsvägg någonstans för att ligga där tillsammans tills jorden exploderar. Det existentiella tog över mig helt. Jag satt i soffan, med ungen mot bröstet. Så satt jag mest hela tiden. Och jag brast itu. Lät all gråt komma ut i total hysteri. Robin satt i snurrfåtöljen mitt emot. Han la huvudet på sned som han alltid gör när han vill mig väl men också vill rycka upp. Vi är inte oändliga, sa jag tyst när gråten lagt sig. Han la handen på mitt knä. Men Amanda, ni har typ 60 år - det är ett helt liv, sa han. AAAAAAH, jag skrek rätt ut! Det är INGENTING ROBIN! Jag tog upp min telefon i handen och sprang in i kalendern. KOLLA HÄR, KOLLA HÄR, grät jag. Jag scrollade snabbt ner med tummen tills vi hade kommit till augusti 2096. Här finns jag inte mer robin! Jag kan SCROLLA dit, så kort är livet!!!! När min mamma hörde detta sa hon upprepande en enda sak:Du har ju blivit helt knäpp på riktigt. Och i det tempot följde dagarna. När jag höll henne i min famn infann sig samma tankar: Vi är inte oändligaHur ska jag överleva om något händer henne? Ska vi aldrig få sova Jag vet inte hur man tar hand om en unge så här Borde inte detta vara den lyckligaste tiden i mitt liv? Det sista borrade sig in.Jag är lycklig, tänkte jag som i ett mantra. Jag är lycklig jag är lycklig, Men något hände gång på gång - när jag höll min unge i min famn så sjönk mitt hjärta djupt i bröstet. Min kärlek hade slagit om och gjorde ont. En kväll sa jag orden högt, med rödgråtna ögon. Robin satt bredvid mig i soffan som blivit vår borg. Jag känner mig inte lycklig. Det satt långt in och jag skämdes djupt. Robin log mot mig varmt. Du kanske till och med är olycklig, amanda? Sen grät jag i hans famn för att jag var världens fucking sämsta morsa och min unge förtjänade mer. Jag fick en akuttid hos en psykolog med inriktning på föräldraskap. Kvinnan hade kort hår och buffiga koftor trots att det var tryckande sommarvärme. Hon var aldrig min, kände jag direkt. Hon satt mest i fåtöljen och nickade. Det är normalt, sa hon som en repig skiva. Allt är normalt, du är normal. Jag vet vad jag hade behövt höra i det där tryckande kurator-rummet. Typ något i stil med att de första månaderna fucking suger. Ungen är så liten, allt verkar farligt. Sov inte si, sov inte så. Och hon ska inte ha någon vind i ansiktet! Ingen sol! Ingen skugga heller säkert! Jag hade stygnen kvar i fiffi och kände dem när jag gick på toaletten. Mina tuttar gjorde ont, de var inte längre mina. Linjerna runt mina ögon var djupare nu, och jag hade inte sett något solljus på många veckor. Nätterna var så långa, de flöt ihop med dagarna. Jag ville ha henne så nära men google sa att jag inte fick. Istället låg hon i ett litet nest, jag vaknade - om jag ens somnade - om och om igen för att känna hennes lilla varma andningspust mot handen. Hon kunde sagt något så enkelt som: det får göra ont, det får smärta - den här tiden behöver inte glittra alls. Du får lov att kastas omkull av känslostormen som har nått dig, för vet du vad, innan du vet ordet av har den landat. Men inget sånt. Jag vaggade henne om nätterna. Tunga tårar träffade henne i pannan. En enda tanke for genom huvudet gång på gång: Veckorna går så fort, den här tiden kommer aldrig igen - jag får den aldrig tillbaka. Varför kittlas jag inte av lycka nu? Kom igen Amanda fånga tiden! Ska du inte komma och lägga dig nu medan hon ändå sover, älskling. Robins röst lät mjuk från sovrummet. Jag grät istället i hans famn.Efter åtta veckor av total själslig misär satt jag bredvid vår bvc-sköterska i en mjuk fåtölj. Jag tänker antidepressiv medicin, sa hon lugnt. Inom mig rusade något. Behövde jag verkligen det? Var jag på den platsen, verkligen? Eller var jag bara ny i en roll jag inte helt kände till? Efter att ha vilat i tystnaden skakade jag försiktigt på huvudet. Det tog bara några dagar innan det sjunkande hjärtat i bröstet var på väg upp igen. Solen var låg, vi satt i en park. Den första stunden av lycka var revolutionerande. Tiden efter har gått fort. Det är sant som de säger, veckorna rusar. Något hände vid 3-månadersgränsen. Då slutade saker kännas så sköra, och hon kunde hålla nacken rak. När hon var 6 månader kunde hon sitta. Då kom livet tillbaka! Min dotter kunde hålla nacken och sitta men framförallt kunde hennes mamma se ner på hennes lilla lilla pyttelilla ansikte utan att se oss två som stoft i en bergsvägg. Jag vet ju by fact att vi inte är för evigt, tiden når oss också. Ibland kan tanken slå mig men det blir aldrig en tung känsla. Istället ser jag allt vi har framför oss, jag och min försommarunge. Tänk hon ska börja skolan! Jag ska få vara med! Tänk hon blir själv mamma en dag! Jag ska få vara där! Snart är hon två år. Knopparna knoppar nu, det gjorde dem för två år sedan också. Då räknade jag ner veckorna som var kvar till det som skulle bli den lyckligaste tiden i mitt liv. Till ruset som skulle infinna sig i bröstkorgen så fort jag höll mitt barn i mina händer, till nyfunnen kärlek och pirr som skulle uppstå under hennes första veckor i livet. Ingen sa till mig att kärlek kan bli för stark. I slutändan är hjärtat bara en muskel, den orkar inte hålla alla känslor med en gång. Precis som allt annat, måste den få tid att tränas upp.Jag tog lite tid på mig. Till sist.Dagny: du är min skärva av tid, du har gett livet fler lager än vad jag visste fanns. Vi är inte oändliga men jag är ändå din för evigt, om du vill. Du är min sol, det har du alltid varit. Men det gjorde lite ont när din mamma blev till.
