min unge och jag i sommarnJag klampar inte direkt in här med bestämda steg, det gör jag inte. Istället sträcker på jag på mig sömndrucket, håller inne en gäsp - vill ju inte att ni ska tro att jag är obrydd, jag gäspar inte av tristess - jag har bara inte helt vaknat än.Sist vi hördes hade jag klassikern: livskris. Den har gått över eller omvandlats, jag vet inte, kanske är jag bara ett med krisandet nu. Sömmarna har suddats ut. Helt ok för mig! Jag känner mig iallafall mycket mer grundad än vad jag gjort under hela våren. Det var väl typ en veckas semester som behövdes för att jag skulle få ner andan i magen igen. De senaste månaderna har varit kaotiska på jobbet, det är en ynnest att få säga det som egenföretagare i dessa krisiga tider. Jag är glad för att vi har mycket att göra varje dag, men man blir snabbt otillräcklig och den känslan får inte slå rot hos mig. Därför behövde jag skala ner allt som inte brann - och den här lilla digitala blogg-platsen brinner ju aldrig, här är det bara mjukt och varmt. midsommarklänningen från sabina sommerDet är en blåsig kväll ikväll, men solen sprider ut sig över sommarstaden. Spårvagnarna susar precis utanför oss, de är mina vid det här laget - jag kan varenda ton som spelas när de gnisslar i kurvan utanför sovrummet. Jag kan vakna om nätterna och höra vad klockan är på antalet röster vid stationen. Våra fönster står på vid gavel, jag hör vinden utanför men den når inte in. Här ligger värmen tät mellan väggarna. Min dotter sover bredvid mig i sängen, hon sparkar snabbt av sig täcket om jag försöker bädda in, och hon vaknar ibland till ljudet av tangenterna. Hon sätter sig upp just i denna stunden, hon tittar yrvaket på mig. Nu faller hon huvudstupa i min famn som bara en sovande två-åring gör. Jag tror att hon somnar om. Jo, hon somnar om. vi har gjort det kalaspiffigt hemmaMina grannar spelar musik, det gör de nästan jämt.Jag har lovat att säga till om musiken skulle höras in till oss. Det gör den inte, säger jag alltid på mitt mest axelryckiga sätt. Men jag hör alltid vartenda ord av låtarna de spelar och jag vill inte ha det på något annat sätt. Det är en stor omfamning att veta att de är där, att de har det bra - jag hör ju deras sinnesstämning genom musiken som spelas - och det dova ljudet genom väggarna påminner mig på något sätt om när jag var barn och somnade i någon säng i ett familjevän-hus där vi först bara skulle äta middag men där middagen blev hemmafest för min 25-åriga morsa och hennes polare. Där spelades musik man kunde dansa till och det klirrades i glasen fast aldrig för mycket. Jag hade först fått somna i hennes famn, men den guppade så när hon skrattade, och mitt i det sömndruckna la hon mig i sängen i rummet bredvid. Jag halvsov till ljudet av mamma och pappa och kompisar som sjöng ABBA, skrattade högt, något ljusare i rösten än till vardags. Det var en trygg plats, om än i pulsen. Jag får nästan aldrig besöka den platsen som vuxen, när skulle jag ligga i en familjevän-säng och höra mamma och pappa sjunga ABBA nu? Men mina grannar ger mig ett litet fönster. Det är något med hur ljudet vibrerar i pulsen före det når öronen? Och att de spelar dancing queen ut i sommarnatten. En kort inblick och ett sömnigt hej, som att, jo jag finns fortfarande. Jag gläntar till och med på dörren till mer digital närvaro.<3 Nästa gång gör jag en mer ordentlig sammanfattning om vad som faktiskt skett. På utsidan, också.
