När jag var barn hade vi en katt - Selma. Hon jamade alltid konstigt, lite skrikigt på något sätt. Jag minns en gång när jag lekte med en ny kompis, jag måste varit nio för min mamma var gravid med min lillebror som sen skulle bli Alex. Selma jamade på ovanvåningen och min nya kompis började gråta för hon trodde att det var min mamma som födde barn. Så lät hon, vår katt. Jag gick nog i högstadiet när hon dog. Vi begravde henne i en skokartong på ängen hos min mormor och morfar. Det var stämningsfullt, mina föräldrar grät men framförallt ansträngde de sig för oss barn som var förtvivlade. Vi alla fick välja varsin låt att spela för henne på en skränig högtalare på iphone 3. Kort därefter upplevde jag min första ångest. Jag sov oroligt, väckte mamma flera gånger. Och jag grät hejdlöst, hela tiden. Känslan var så stark: vår katt måste få komma hem. Hon hörde inte hemma där på ängen, hade hon ens någonsin varit där? Men utsikten är så fin, sa mamma. Det var den - det är den fortfarande - över oändligt med kohagar och skog. Men hela min kropp protesterade liksom rent fysiskt. Jag var förtvivlad på ett sätt bara en tonåring kan vara. Hon måste få ligga begravd här hemma i vår trädgård där hon bott hela livet, sa jag. Jag mantrade detta i typ tre veckor. Till slut satt vi i soffan och jag var fortfarande rödgråten. Mamma suckade. Pappa mötte min blick länge. Vadå ska vi gräva upp henne, frågade han trött. Jag satt tyst. Hemma hos mormor och morfar dracks det eftermiddagskaffe i köket när de såg min pappa komma gåendet med en spade. Ha ha, hade min morfar sagt. Han kanske ska gräva upp katten.Men sen kom pappa med en smutsig skokartong och morfar ringde hem till mamma och frågade "hur mår ni egentligen?".Hon begravdes bakom växthuset i vår trädgård och inom mig infann sig ett lugn. Hon var hemma, och jag kunde gå vidare. Så i helgen begravdes vår älskling som jag tror har blivit en stjärna på himlen. Vi stod på kyrkogården, vi var många, över hundra stycken. Han sänktes ner i jorden. Och sen drack vi kaffe och från min plats i församlingshemmet såg jag hur de fyllde graven med jord och blommor. Jag lutade mig in i mammas axel och nickade ut mot kyrkogården. Får du inte lust att göra en Selma, frågade jag. Vadå, gräva upp honom? Sen skrattade vi. Men det är en verklig känsla hos mig. Du ska inte ligga där! Du ska hem till oss där du alltid hört hemma! Mamma såg det på mig och log varmt. Det är bara ett skal som begravs, sa hon sen. Och jag vet det men ändå.Jag känner att han fattas mig i allt vi gör. Vi behåller en vardag ändå såklart. Just nu sitter jag med lösgodis och en öl i soffan medan Robin nattar Dagny. Vi jobbar med att ta in våren här hemma. Jag köpte en hög med tyg-blommor från Botané för några år sedan och är så glad över det köpet!!! De blir maffiga. Gick på stan igår, vi kände regnet i ansiktet och åt äppelpaj inne i Haga. Jag sprang in på Arkivet och hittade denna fina. Har gett mig in i den här nu. Igår hade vi en lördagskväll som bara osar goals för mig på den platsen i livet jag är. Dagny badade badkar, vatten över hela golvet, jag fick tid att sitta bredvid och läsa. Robin the house wife kom med en mojito. Mmmm. Oavsett, är jag sist på bollen med denna tro? Har bara hört massa gott. Den verkar fin hittills men jag känner mig nästan snäppet på för skör för att läsa om äldre människor, ensamhet och döden just nu. Ledsen att det bara blir trötta telefonbilder här inne. Är mer vardags-slö än fotograf i mitt sinne för tillfället. <3 Men imorgon: vaccin mot hpv (du har väl tagit?) och sen just fotograf-roll hela dagen lång. Ska bli kul ändå! Längtar redan efter första koppen kaffe i ateljén.
