Måndag 11.30 Vi sitter i bilen - vänta nu, säger jag, åker inte vi förbi den mysiga gården, du vet den med djuren, där vi var förra året? Låg inte den här i Sotenäs någonstans? Det gör den. Vi stannar, de har fullt med marsvin och kaniner som barnen får klappa och mata med maskrosblad. Min dotter är som fast, vi måste köpa ett marsvin tänker jag. Robin ser min blick och skakar på huvudet. Måndag 16.25Regnet ligger tryggt över kungshamn, huset vi hyrt är rymligt men gammalt. Här ska snart fyllas med högljudda röster, alla vill prata först, steg som rusar, min mormor som säger att barnen inte ska springa över golven - tänk om de slår sig - kusiner som vill göra olika grejer men ändå tillsammans: men hittills är det bara jag och robin. Vi går ut på trädgården, den är oändlig för oss som bor i stan. Måndag 20.43Middagen har dukats av sedan länge, här i huset vi hyrt, jag med min älskling och min unge, mina kusiner (de är barn och tonåringar) mina bröder (de är vuxna) min mamma och mina mostrar och min mormor. Vi är många, huset är fullt, vi brukar åka iväg så här. Alla har sin plats och det märks när någon saknas. Ofta är vi sams men ibland inte. Vi är några som går ner till hamnen. Här var vi förra året också. Fast i en annan konstellation. Jag går i takt med min kusin Isac, vi pratar om att vi vill bo grannar när han är tillräckligt vuxen. Då får du laga mat till mig varje dag, säger han, och jag lovar på hedersord.Vid hamnen blir vi tysta.Tänk här satt han förra sommaren, säger jag. Han kanske sitter där nu också fast som spöke, säger isac. Du vet det jag sa om att det märks när någon saknas? Det har aldrig blivit så tydligt som nu. Tisdag 13.12Vi har åkt över till smögen men här har alla spridit ut sig. Jag går i bokhandeln, fast det är mer en outlet. Alla böcker kostar 49 och jag blockar famnen full med barnböcker, en kokbok till robin, en bur av guld av camilla läckberg som jag ska ge min pappa, vi brukar ge böcker vi läst som vi vill att den andra ska läsa. Vi möts på en restaurang på bryggan men där finns inte plats för oss alla, vi får dela upp oss igen. Lite skönt, säger jag, när mamma slår sig ner mitt emot mig på restaurangen vi blivit forslade till. Lite lugn och ro. Jag äter fisksoppa, robin äter pommes med räkor, chilimajo, kryddor, ost - stört gott, vi tycker det allihop. På vägen tillbaka är det loppis och jag känner mig mättad på att handla någonting. Inte ens en liten ljusstake vill jag köpa till hemmet där hemma. En tanke slår mig - har vi vuxit klart där? Har vårt liv kommit så långt det kan i just de tre små hemma-rummen? Längtar vi ut?Mamma köpte en duk så hos henne är nog allt i sin ordning. Tisdag 17.15Vi är nere vid hamnen igen, det har blivit vår plats och den främsta anledningen till det är min tioåriga kusin som är be-sa-tt av att fiska, allt egentligen, men framförallt krabbor och fisk. Alla små djur får återvända till vattnet såklart, du kan vara lugn, men ibland mellanlandar de i en hink fylld med vatten för en kort stund. Och den hinken har blivit MIN plats. Det är helt ofrivilligt, jag gillar inte krabbor. Men min unge är helt orädd. Hon vill hålla, hon klappar dem försiktigt med pekfingret. Jag ser på henne där hon står, så stor nu men ändå så ny. Ingenting har fått färg på hennes stora livs-papper, hon ser allt i värme och ljus.Luggen har blivit för lång, jag ser det nu.Och varför har jag inte klippt den än?När såg jag senast på henne i lugn och ro?Det är ironi att jag är mer avslappnad här än på länge.Min unge utan simpuffar på stenpiren ut i vattnet,krabbor och klor och spring i benen. Först här har jag tid att se att hennes lugg slår ner i hennes ögon och jag inser att jag vill förändras. Onsdag 11.30 Vi är drabbade av högsommar och vi njuter. Vår plats är sig lik sen igårkväll, krabborna krabbar och bryggan bryggar och barnen springer upp och ner i vattnet som är kallt till en början. De tar med min unge ut på en zup, jag märker det knappt förrän hon är ute på vattnet. Stadsråttorna (jag och robin) njuter av klipporna, jag gosar in mig i hans nacke som är varm och solig. Vi har små fönster i vardagen där det bara är vi och detta är ett - visserligen ihop med 12 familjemedlemmar men jag slipper krabb-hinken och robin slipper kånka på fiskespön och armpuffar för en kort stund. Vi pratar ingenting, vi vill bara ha tystnaden. Vi får den i cirka 20 sekunder innan solen skuggas av en tvååring som vill ha saft. Onsdag 20.32Efter maten är vi några som vill ta en promenad. Vi går till en annan hamn. Min kusin har tagit med fiskespö utan att någon märkt. Kom igen bara lite, säger han, när vi andra suckar. Torsdag 10.25Vi har väntat länge på båten ut till Hållö.Ön ligger bara några minuter utanför hamnen, vi har hört att den ska vara fin. Vår väska är packad, det har jag sett till. Och allt är idyll tills det inte är det längre. Vi går över klipporna, solen står högt på himmeln och jag känner svetten över ryggen när jag bär min unge på axlarna. Är det långt, frågar jag min morbror men han minns inte. Vi kommer snart fram till andra sidan ön. Här stupar klipporna rätt ner i vattnet, människorna går som bergsgetter för att komma ner, och framför oss är viken klar och turkos - det är så fint mot de gråa klipporna. Vi är inte i sverige längre, vi är i grekland, nej, italien? Så måste det vara, för jag har aldrig sett något liknande här hemma. Det är verkligen otroligt. Men vår unge kommer stupa rätt ner så vi måste gå vidare.Vi bestämmer att de andra ska ta ett snabbt dopp och att vi sen ska gå till en mer barnvänlig badplats, det ska finnas en på andra sidan ön. Medan robin hoppar i med resten av familjen får jag panik, gud det är så varmt, hon måste ju få bada. Jag går i förväg säger jag till mamma som säger åt mig att vänta in de andra.Äsch säger jag, tar min unge på ena armen och all packning i andra. Jag kommer inte långt innan jag känner svettdropparna i munnen, det är tyngre att bära än jag trodde. Fan vad irriterad jag blir, jag vill bara ha en badplats där jag kan bada med mitt barn, inte ett fucking STUP! Plötsligt är jag en martyr som kämpar för min dotters rättighet att få ett svalt dopp i högsommaren och klipporna är min fiende. Nä vänta, alla är min fiende, varenda barnfamilj jag möter som skuttar runt på klipporna. Robin och hela min familj är min fiende! Varför BADAR dom när jag går här i svetten! Hållö är en liten ö men den är fucking oändlig när man kånkar på ett barn som inte vill bli buren och två tunga väskor i stekhetta och lågt blodsocker. Till slut ser jag den barnvänliga badplatsen, men vänta, den är... TOM? Något sprider sig innanför bröstet.Nä det kan inte vara sant. Barnvänliga badplatsen är inte alls barnvänlig för den är full av brännmaneter som fastnat i all tång som blåst in i viken. Inte en kotte syns till här idag. Jag sätter mig ner på klipporna och gråter. Jag vet att jag är en dramaqueen och jag omfamnar det. Det är så svettigt, jag är så fast, vi har åkt hit i onödan, jag är så ensam på jorden (gäsp) - jag gråter och gråter och hivar upp tunnbrödsrullarna som vi skulle ha till matsäck. Sen äter vi varsin i tystnad, jag och min dotter. Långt bort i periferin kommer robin.Han är lugnet men jag ser i hans blick att han har suckat hela vägen hit. Varför väntade du inte i två minuter så kunde vi burit väskorna tillsammans, sa han. JAG VILLE BARA ATT HON SKULLE FÅ BADA grät jag i händerna. Vi hittade skugga, vi tog båten tillbaka, vi tog en cappuchino medan ungen sov på ett mysigt hamncafé, sen gick vi till den där hamnen, ni vet - den som blivit vår plats - och solade och badade tills det var middag hemma i huset igen. Slutet gott allting gott. Men hållö du är inte min plats. Fredag 14.30Vi har ätit en lång frukost, vi har städat, tjafsat lite om vem som ska städa vad, vi har packat in allt, skakat av all sand från handdukarna, och satt oss i bilen. Vi ska åka till varberg idag men först mellanlanda i sommar-gbg för att fira en invigning av en butik som vår kompis öppnat. Men på vägen ner stannar vi till vid Röe Gård, här har vi varit flera gånger och vi gillar mycket. Det finns en liten gårdsbutik, du vet, en sån där man alltid köper något litet för att man kan inte låta bli. Vi satte oss under äppelträdet och åt deras gårdsbuffé - fisksoppa, potatis, köttbullar, panerad torsk, massa goa såser, matiga sallader, kaffe, kaka - lugnet infann sig. Sen kom orden som alltid kommer efter ett par dagar på en plats som flyttat in i hjärteroten. Jag gillar inte att kalla det "ett kvitto" fast det är faktiskt det. Ett tecken på att vi sjunkit djupt ner i den goa livet-fåtöljen och inte vill kliva upp. Jag surplade på kaffet och såg på robin. Du, jag tänkte på en grej. Är det kanske hit vi ska flytta?
