Jag satt och stickade på den där västen som aldrig tycks bli klar när telefonen ringde. Hon andades häftigt och jag visste direkt. Du måste åka in nu, han kommer dö nu. Ingen av oss hann gråta eller känna sorg och plötsligt satt jag robin och dagny i bilen på väg in. Jag var en hel timme bort och där grät jag för första gången i mina händer. Jag tror jag vrålade i ångest och förtvivlan också. Robin mötte mig med röda ögon i backspegeln.Jag rusade in på sjukhuset för jag var så rädd att inte hinna. Och jag tänkte på alla gånger jag och robin har dividerat hemma i soffan över vilken stad som ska bli vårt hem. Malmö stockholm göteborg, allt har känts för långt bort från våra familjer. Vi landade till slut i att göteborg ändå är närmst. När jag sprang upp för sjukhustrappan insåg jag att man kanske aldrig kan vara nära nog. När någon ringer och andas häftigt för att "någon kommer dö nu", så är det just NU det handlar om - jag kunde suttit i fikarummet en våning ner och ändå varit för långt ifrån. Men han fanns kvar när vi kom fram. Och vad är märkligast egentligen? Att inte hinna säga hejdå ordentligt eller att faktiskt ha tiden till det? Vad säger man när alla i rummet vet att det är sista gången? Har du ont, frågade vi. Ont om tid, svarade han. Och vi skrattade och tog en kaffe. Min bror kom också, han hade åkt bil längre än jag. Han ställde sig mot väggen i korridoren utanför sjukhusrummet. Sen gled han ner längst med den, och hamnade som en pöl på golvet. Jag höll om och han grät i min nacke.Det här har jag sett på film, tänkte jag. Är vi en film?Men vi var verkliga, det visste jag när tårarna träffade mina jeans så ofta att de blev blöta.Vi spelade vår låt, vår familj har en. Jag vet inte var den kommer ifrån men jag minns hur han höll mig i sin famn när jag var liten, min hand i hans stora, och svängde runt mig som i en vals fast så snabbt att vinden ruskade i mitt hår. Jag gör samma på min dotter idag. Hon kastar sig bakåt då, jag ser bara hennes övre tandrad och näsborrar, och varje gång tänker jag att jag är rädd att tappa henne men hon tjuter och skrattar så högt att jag inte kan låta bli. Så snurrar vi runt - till samma låt förstås. Sen du gick vidare har den blivit en direktportal till dig. Du låg i sängen, vi satt runt om kring. Vi är många, hela rummet var fullt. Vi fick turas om att sitta i varandras knän och i fönstret. Ute i korridoren stod två rullstolar och en fåtölj - det blev vårt vardagsrum. Mina kusiner som är små målade målarbok med dagny till klockan blev efter 23. Hur åker jag hem? Hur lämnar jag när jag vet att det är för sista gången? Vad säger man då? Men sen var det dags för dig att dö.Vi såg det på dig och hörde din andning. Till slut var den tyst och sen inte alls. Du kan sova nu, sa hon. Smekte kinden. Så du somnade. Och vi öppnade fönstret så din själ skulle hitta ut. Jag grät förtvivlat i flera dagar, ibland kom det pauser då acceptansen lugn infann sig. Det är inte konstigt att någon dör, jag vet att det händer hela tiden. Kanske är det inte heller nödvändigtvis sorgligt. Det blir vad man ser, tänkte jag. Jag såg ett fint sätt att få somna på, med rummet fullt av kärlek i 20 olika kroppar där alla älskar dig oändligt och gränslöst. När jag tänkte så, gick andningen ner i magen på mig en stund och döden kändes mer fin än tragiskt. Men sen skulle jag och robin städa ut julen från lägenheten. Granen hade barrat trots att de sa att kungsgranar inte kan göra det. Vi hade förvisso inte vattnat den på flera veckor, tänkte jag. När jag plockade ner julgranspyntet och la det omsorgsfullt i flyttlådan grep paniken tag i bröstkorgen - vadå ska du inte följa med in i våren? Står du kvar där i julen utan att komma med? Som om tidens stig går vidare, vi andra tvingas fortsätta. Men du stannar kvar och ser på. Vi vinkar åt dig att följa med.Du kan inte. Det brutala ärliga med tiden är att den alltid fortsätter. Vart jag än gömmer mig så hittar den mig ändå.Ibland behöver jag luft om kvällarna och då går jag ut för att gå. I en sekund ser jag stjärnan som lyser starkast av alla och tänker, Där är du ju! Sen slås tanken snabbt bort av en röst i mitt huvud som sägerMen Amanda hur skulle det ens gå till? Stjärnorna tänds varje kväll och gjorde det långt innan han dog också. Men så igår, när jag var i huset där du bodde och troligen fortfarande bor,gick jag ut för att starta bilen så den skulle vara varm nog för min dotter att krypa ner i.Stjärnan var tänd igen, jag kunde inte låta bli att tänka på dig då. När jag tog en bild såg jag något snabbt lysa upp i mörkret.Och när jag såg på bilden hade jag fångat ett stjärnfall. Var det du?Men hur har du kommit upp hela vägen dit? Tiden går vidare, acceptansens lugn infinner sig oftare ju. Men en tanke kan jag inte släppa hur mycket jag än försöker, jag vaknar på nätterna och fastnar i detta enda. Vår allas älskling, var är du nu?
