Peppen jag känner för detta är brutales. Vet du, jag har faktiskt bloggat genom hela min tonår och säkert upp till typ 23-åriga amanda. Allt finns samlat - ett kryptiskt inlägg om mitt första hångel (på en kyrkogård i varberg) till gymnasiefester, student, ett första riktigt jobb (äldreomsorg), mina år utomlands som entertainer och clown inom showbusiness - jo jag tror till och med att jag bloggade fram tills jag träffade robin på journalisthögskolan. Bloggen har liksom alltid varit mitt format. Att få romantisera sig själv och vardagen lite, samla bild och text, och sen låta det växa långsamt. Inga snabba ryck eller korta klipp som försvinner ut i cyber-världen för gott sen. Någonstans tappade jag bort vad jag VILL göra och fastnade i träsket av vad jag BORDE göra när det gäller sociala medier eftersom det blev mitt jobb, där någonstans i samma veva som jag slutade med min blogg. Du vet, "alla måste ha tiktok" trots att det alltid skavt hos mig. Men jag har blivit bättre på att logga ut och stanna upp (med "bättre" menar jag att jag gått från helt värdelös till bara rätt kass) och någonstans under den tiden landade jag i att jag gärna vill lägga tid på bloggen igen, det blir som ett sätt för mig att få stanna upp vardagen lite och samla ner den på ett enda ställe.Så: peppen jag känner är brutales. För dig som råkat hitta hit trots att du inte känner mig från någon annan stans: först och främst, det varmaste hej! Jag bor i göteborg, i stadens goaste hjärta majorna. Min dotter heter dagny, hon är fortfarande liten och jag är hemma med henne några dagar i veckan. Till vardags driver jag ett produktionsbolag och en modellagentur med fokus på inkludering, Tuggmotstånd Agency heter den. Det är ett fantastiskt jobb som jag älskar men målet är att mitt jobb ska vara det minst intressanta med mig som person och livet jag lever. Går hittills ganska dåligt eftersom min vardag annars består av öppna förskolan och dra pulka i snön. Ja, ja. Kul att du hittat hit iallafall. <3
