Jag är i huset som är vår allas plats. Tyngden av oktober ligger i luften, allt är blött. Vi krattar löv till högar just idag. Plötsligt känner jag lättnaden av ett försommarjuni. Jag ser på träden som står höga, de har alltid varit här, nästan som att de utgör grunden för hela existensen. Här har jag sprungit i tvätten som hängt på tork över linan som spänts mellan träden sen min morfar var barn. Hans mamma också. Jag vet det, för jag har själv sett den, på en polaroid i hans album. Doften av varm sommarbomull och gräsklippare som min morfar kör borta vid dammen, med min lillebror i famnen. Jag ser er så tydligt nu. Med hörselkåpor på öronen och en pojkhand som håller ett så stadigt grepp om en morfars solbrända arm. Ingen finns än, det är bara jag och adam. Han är tre. Jag måste vara sju. Alla som ska betyda allt för mig - de små kusinerna som ska cykla in i ladugårdsväggen elva år senare, valpen som ska få en fiskekrok i munnen på kräftfisket, Alex som ska bli vår gulliga lillebror och tvinga med oss i allt det värsta på liseberg varje vinter - ingen finns än. Min dotter ligger och ruvar i universums stora väntrum. Gör sig redo för att bli redo - först om tjugo år, är det hennes tur. Här står tiden still, varje liten pryl har sin plats. Inget får flyttas och inget får färdas. Här är mina föräldrar fortfarande ihop. De pussas ibland. Jag skäms och låtsas hålla för ögonen men kisar mellan fingrarna för i hemlighet blir jag varm av deras värme. Skilsmässan och uppbrottet av ett barndomshem ligger ännu långt fram i min linje. Min morfar kan gå raklång, han kan springa till och med. Jag ser hur han låtsas kasta sig över gräset när Adam försöker göra mål med sin fotboll. Vi ska äta lunch nu, säger Alvin. Han borde inte finnas, han borde fortfarande ruva i tiden i sju år till. Men han finns. Han är lång och ranglig och går i högstadiet och det måste betyda att vi är tillbaka i oktobers regniga tyngd. Jag rycks över tidslinjen i ett kort andetag. Jag kommer, säger jag, och torkar löven av händerna mot ullbyxorna. Alex möter upp mig, tillsammans går vi upp mot det stora röda huset. Jag lägger huvudet mot hans arm. Jag når inte upp till hans axel längre. Han finns i allra högsta grad. Vid bordet är vi många, vi tillkommer hela tiden. Men vissa platser är tomma och kommer alltid att vara det. Tiden tar ju ut sin rätt, på så sätt. Den skruvas bara åt ett och samma håll. Jag vet inte om jag inbillar mig men det känns som att varven går snabbare för varje gång. I bilen hem ser jag på min dotter som somnat. Hon är två - nej två och ett halvt - har jag hunnit med henne? Hon har jord under naglarna, rester av mat i ansiktet. Nappen trillar ur den öppna munnen och landar i famnen. Jag blir varm i bröstet av just det, nappen och smutsen och möter Robins blick i spegeln. Jag ser att han också ser.Vår lilla lilla skärva av tid. Vi finns och sen tar vi slut.
